Spårlöst, Bulgarien

Här rullar allt på som vanligt...Har i princip flyttat in permanent i nya lägenheten som jag har renoverat:)För er som vill se igen, eller missat mitt av snitt av Spårlöst från 2011 kan se det igen21:00 på 7:an på söndag!Syns i rutan!! <3Kram / David

Allmänt

Dela · Kommentera

Diskriminirad i Bulgarien för mitt utseende...

Kommentera (1)

Av David Olovsson - 20 oktober 2011 23:22

Här får ni en exlusiv titt på ett reportage som ev. kommer översättas till bulgariska för att publiceras i en av de större tidningarna i Bulgarien senare i höst.

Här ska ni få ytterligare inlblick i hur livet som rom kan vara - mycket tufft...

Diskriminerad på Sofias Flygplats

David Olovsson från Cherven Bryag föddes 1989, två månader för tidigt född. De biologiska föräldrarna var säkra på att han inte skulle överleva den kalla vintern och insåg att de helt enkelt blev tvungna att lämna bort sonen för att ge honom en chans att överleva.

Bulgarien och stora delar av Balkanregion drabbades av en svår ekonomisk kris i samband med Berlinmurens fall och många blev arbetslösa, inklusive Davis biologiska föräldrar.

Detta var ännu en anledning till att det nya barnet inte kunde behållas.

Har bott på barnhem i nästan fem år.

David bodde på två olika institutioner.

Vid tre års ålder kunde han varken prata eller gå och flyttades därför till ett logopediskt barnhem där man hoppades att kunna tillgodose de behov som inte stimulerats på småbarnshemmet i Pleven. Flytten till barnhemmet i Totleben blev hans chans att överleva, och mycket snabbt lärde han sig att både prata och gå.

I december 1993 adopterades han av två barnlösa tandläkare i norra Sverige.

17 år senare kan David bekräfta att han känner sig diskriminerad för sin hudfärg och utseende i Bulgarien.

Träffade biologiska föräldrar och syskon 2010

Med hjälp av professionell insats via svensk tv kunde David efter 17 års väntan hitta sina biologiska föräldrar.

Det blev en känslomässig resa för David, men han ångrar inget.

Han säger att det var viktigt att få svar på de frågor som han haft under så lång tid. En stor drivkraft i det hela har varit att få berätta att han inte är arg eller ledsen att han lämnades bort, tvärt om så uppskattar han det val de biologiska föräldrarna var tvungna att göra.

Accepterad i Sverige

David säger att han känner sig välkommen i Sverige.

- Ingen har trakasserat mig på det sätt som jag upplevt i Bulgarien när jag kommit tillbaka till mitt gamla land. Detta är inte heller första gången jag upplevt det.

I samband med flygresan hem från Sofia i juli fick David ännu en gång försvara sig mot den mentalitet som många bulgarer har mot romer.

I Bulgarien hade han arbetat volontärmässigt via en svensk adoptionsförening och medverkat i BTV (Tazi-sotrin). På plats i Bulgarien besökte flertalet barnhem och även före detta barnhemsbarn som i dagsläget är vuxna. Han fick träffa jämnåriga ungdomar som bott på barnhemmet i Totleben under samma tid som honom, men även två babor som minns honom mycket väl från hans vistelse I Totleben.

Mötet med dem gav upphov till många frågor och funderingar.

- Det känns så orättvist att jag fick det bättre än dem. Jag är tacksam över att jag adopterades men blir samtidigt ledsen när jag inser vilket öde barnen som inte adopterades har mött.

Jag har fått höra många gripande historier. Våld, kriminalitet och prostitution är vardag för flertalet av ungdomarna som fortfarande inte övergivandeförklarats, och därmed inte kunnat adopteras.

Ofta kränkt i Bulgarien

David har alltid känt sig till 100 % svensk och förstår inte varför han alltid måste svara på många frågor i de bulgariska passkontrollerna som har med hans ursprung att göra. De frågar varför han kommer tillbaka och vad han ska göra i landet. David erkänner att han vid flertalet tillfällen känt sig hotad och att han inte vågar resa till Bulgarien ensam, med risk för att polisen blir inkopplad. På flygplatsen kontrollerar de hans pass väldigt noga, och det har hänt att David inte själv klarar av att hantera situationer som kan uppstå just vid de bulgariska flygplatserna.

Han har alltid med sig telefonnummer till bulgariska ambassaden i Sverige om problem skulle uppstå.

Att problemen blir så stora är svårt att förstå eftersom David alltid reser med andra svenskar. Han har svenskt pass, svenskt namn och har svenskt medborgarskap, men i passet syns födelseorten, (Pleven).

På väg hem från den volontärmässiga resan tillsammans med två andra svenskar fick de organisera det hela noga.

David stod mitt mellan de andra två i kön till passkontrollen för att han med mindre risk inte skulle ”tas till sidan och ställas mot väggen”. I värsta fall kan polis bli inkopplad… vad det innebär vill David inte veta.

När han står vid kontrollen granskar de hans passfoto väldigt noga, de tittar flera gånger på bilden och sedan på David för att försäkra sig som att bilden verkligen föreställer honom. Kontrollanten krävde att få se bokningsbekräftelse eller boardingcard för resan till Sofia, för att bekräfta att han rest under godkända villkor, och att resan var betald.

När en av de andra svenskarna ifrågasätter den långa proceduren skrattar kvinnan bakom glaset.

- Jag har aldrig känt mig så kränkt i hela mitt liv. Det var verkligen förnedrande. Den som inte förstår att jag är svensk ser mig som rom. I affärer blir jag förföljd för att jag inte ska stjäla något. På flygplatserna tvivlar folk på att jag reser med godkända handlingar. Ingen tror att jag har tillräckligt med pengar för att flyga, eller ha de kläderna jag har på mig. Sedan jag var 16 år har jag jobbat hårt och har därför haft chansen till en bra ekonomi trots min ålder.

- Jag fick genomgå samma procedur när jag var till Bulgarien som turist tillsammans med några kompisar 2008. Hade jag fått en fråga till i passkontrollen hade jag missat flyget hem. Det känns som att de gjorde så bara för att ”leka” med mig.

Fint land

David har varit till Bulgarien åtta gånger efter adoptionen 1993. Den bulgariska musiken är tilltalande, maten är helt underbar medger David. De flesta människorna är väldigt trevliga och generösa och landet är väldigt fint och har en intressant historia säger David.

- Åker tillbaka i framtiden kan jag inte resa ensamen.

Tyvärr gör problemen vid flygplatserna i Bulgarien att jag inte har möjlighet att jobba volontärmässigt ostört, eftersom allt jag gör granskas till punkt och prick.

Jag är inte säker på om jag vill komma tillbaka på grund av att jag inte känner mig välkommen.

Allmänt

Dela · Kommentera (1)

Vad hände sen?

Kommentera (4)

Av David Olovsson - 20 oktober 2011 00:23

Hej på er!

Stort tack till er som fortfarande hänger med...

Man kan säga att allt har lagt sig nu, men då och då kommer det någon kommentar ang min medverkan i Spårlöst.

Här kommer jag beskriva kort och gott vad som hänt nu såhär ett år efter första mötet med mina biologiska föräldrar och syskon i Bulgarien.

*Som ni redan vet var första mötet en känslomässig berg-och-dalbana, dagarna innan var nog ännu värre om jag ska vara ärlig. Att träffa Pavlina i gen, (fd. föreståndarinnan på barnhemmet i Totleben), var det absolut bästa under hela resan. Detta kunde ni se i själva avsnittet, när jag gråter så pass att min högra lins lossnar från ögat.

* Fick kritik för att jag inte hade intresse av att stödja dom ekonomiskt. Jag känner fortfarande ingen press eller att jag på något sätt har dåligt samvete för att jag har de så mycket bättre än dem. Jag kan bara vara glad att jag blev "utvald" och att jag fick en chans att helt enkelt överleva. Jag var ju trots allt 2 månader för tidigt född och kunde varken prata eller gå som 3-åring, då jag försummats i en säng på den första barnhemmet i Pleven för spädbarn..

Jag gjorde inte detta för att leka hjälporganisation. Det var först och främst för min egen skull, för att jag skulle få pusselbitarna på palts och helt enkelt få sinnesro. Att få svar på alla frågar som jag haft under mina år i Sverige har känts viktigt och varit stor drivkraft genom hela processen som tagit i stort sett 18 år.

Att få berätta att man inte är arg, eller ledsen att man lämnats bort, snarare glad och tacksam för vad man fått. Det var budskapet jag hade med mig till mina biologiska föräldrar. Detta ser jag som deras "vinst", att de insåg att de gjorde rätt val, att de fick se att jag lever, att jag fick ett bra liv men utbildning, jobb osv.

*Under sommaren var jag tillbaka till Bulgarien under 2 veckor.

Detta under ett svensk-bulgariskt volontärmässigt projekt. En av dagarna träffade vi även familjen. Allt hade verkligen vänt. Nu var jag inte värt nått, men mina tillgångar var det. Jag var fortfarande den förlorade sonen och byns "ängel", men jag fick inte samma vibbar denna gång. Helt plötsligt, men inte alls oväntat såg de mig som en mobil bank. Jag skulle köpa mobiler, dator, flygbiljetter till Sverige, fixa jobb. Ändå hade jag köpt kläder och massa hygienartiklar. Jag upplevde att mina saker inte dög. Mycket vill ha mer...Jag blev besviken, men jag hade ändå gett vår relation en chans. Jag kunde inte göra annat än att bara släppa det och gå vidare.

*Allt fick större publicitet än vad jag väntat mig. Helt plötsligt insåg jag hur stort det hela var.

När jag kom hem från Bulgarien var allt som bortblåst. 24:e januari när mitt avsnitt visades revs alla såren upp igen, om inte ännu djupare än från början. Det blev 2 jobbiga veckor. Det var verkligen fullt ös från första början. Bäst hade varit om jag "vilat" lite först, men energisk som jag är antar jag alla uppgifter på en å samma gång.

Jag inser såhär på efterhand att jag hunnit bearbeta det mesta under själva resan, och att det helt enkelt blev en jobbig period när allt offentliggjordes. Jag slussades mellan olika intervjuer, radio, och föreläsningar. Jag han inte tänka på mig själv.. Det sista i bearbetningsprocessen blev genom föreläsningar. Den bästa av alla var nu i sommras när ca 200 pers satt tysta i 1,5 timme och bara lyssnade. De flesta var helt tagna av stundens allvar, många grät. Jag upplevde detta som väldigt emotionellt, även för mig själv. Flera gånger fick jag blockera mig själv för att inte börja gråta, då hade det blivit svårt att slutföra. En väldig sympatisk och ödmjuk publik: adopterade och deras föräldrar från alla håll och kanter utspridda i Sverige gjorde detta till en av de bästa stunderna i mitt liv. Jag njöt oerhört mycket.

* I dagsläget jobbar jag väldigt mycket. Jag har nyss bytt bil, och funderar på egen lägenhet igen. Allt som Spårlöst tiden gett mig ser jag som en otrolig erfarenhet trots jobbiga stunder och stor psykisk påfrestning.

*Att hantera detta så bra som jag har gjort är det få som klarar. Det beror på 100 % support från alla håll, men även min starka vilja.

Jag rekommenderar inte att någon annan gör liknade procedur. Det krävs så stort mod och man sätter så många känslor på spel. Ångest, missnöje, ilska, besvikelse är några av de punkter man kan uppleva samband med "kris", som jag faktiskt kallar detta.

Jag ångrar inget, men jag är övertygad om att de flesta som upplever en sånhär procedur ångrar att de gick till botten för att hitta nått man i själva verket inte behöver.

I sanningens namn: jag har inget gemensamt med min biologiska familj, eller ja, till utseendet, inget annat. Jag kan bara uppskatta allt jag har varit med om, och allt som jag har fått genom det val som de gjorde.

För er som tror att detta är guld och gröna skogar, så har ni tagit detta om bakfoten. Det finns i stort sett inget att tjäna på att veta sitt ursprung om man drar paralleller till situationer liknade min, även om det kan kännas som en rättighet att få veta. Drömmar sätts så lätt i kras, förhoppningar kan bli till stor besvikelse.

/ DO

Allmänt

Dela · Kommentera (4)

Rubrik saknas

Kommentera

Av David Olovsson - 15 juli 2011 10:35

At the moment I am in göteborg , (south west of Sweden). Here I meet lots of other adoptees from BG (Bulgaria), different ages and personalities, thats for sure.

We have a annual meestig, for a few days
Thank Robin K which lends "Internet" because Kvibergs own internet is crap.

Unfortunately, I have not been on these meetings for 9 years, which makes me have a better memory of all mothers and fathers, than all the children who also are here. We are a total of 123 - a lot !

None mentioned and none forgotten? - It doesn´t work this time: (, Im so sorry

Fun is to see that almost everyone, of the younger are "adult", ut used to be the opposit. Last time I saw them all, I thouged there was just a lot kids running around trying to make me MAD! hahahahah

I wish that I could have had more contact with Robert, but he is one of the organizer for this years meeting, and is therefore quite busy. Promise to take back all the years that were missed.

Football was the highest priority for me for a very long time, but i realize this means much more at this moment!

Send all my regards for Bulgaria, (Lovech, Sofia och Totleben)

CIAO!

Allmänt

Dela · Kommentera

Säger hej från ett regningt GBG

Kommentera (1)

Av David Olovsson - 15 juli 2011 10:25

I skrivande stund befinner jag mig i GBG. Här träffar jag massa andra adopterade från BG, (Bulgarien).

Vi träffas sedvanligt en gång om året ett par dagar.

Tackar Robin K som lånar ut "internet", eftersom Kvibergs eget internet är kasst.

Dessvärre har jag inte varit med på dessa träffar på 9 år, vilket gör att jag har bättre minne av alla mammor och pappor än barnen som finns här. Vi är totalt 123 st.

Ingen nämnd och ingen glömd? - den funkar inte denna gång :(

Roligt är ändå att se alla så "vuxna" jämfört med för 9 år sedan då jag upplevde att massa snorungar sprang omkring å jävlades. Vi har mer gemnesammt numera, och allt blir så mycket roligare.

Önskar dock att jag hade kunnat ha lite mer kontakt med Robert, men han är en av medarrangörerna och är därför rätt upptagen. Lovar att ta igen alla år som missades.

Fotbollen var prio 1 väldigt länge, men en gamal man gör så gått han kan :9

Over and out.

Hejjs

/ D0

Allmänt

Dela · Kommentera (1)